Vad tiden går
Redan har tre fjärdedelar av 2026 passerat – och om vi ska vara helt ärliga undrar vi vart tiden tog vägen. Det känns ju som att vi precis firade nyår!
Sommaren, om man nu ens kan kalla det som varit här i år för sommar, är över och hösten närmar sig med stora steg. Nätterna blir mörkare igen och de första norrskenen har redan synts på flera håll. Här hos oss har det tyvärr varit alldeles för molnigt.
Medan höstlovet så småningom börjar på andra håll är vi redan i full gång med förberedelserna inför vintern.
Många härliga gäster på Strömgården 1884
Även i augusti har det varit en hel del på gång hos oss. Vi har fått välkomna många härliga gäster till vår ställplats. Svenska resenärer har hittat hit, liksom schweizare och tyskar som vi inte hade träffat tidigare. Vi har verkligen uppskattat både besöken och möjligheten att lära känna nya människor.
Men även gamla bekanta från Tyskland har varit tillbaka – och som en alldeles extra fin överraskning dök plötsligt tidigare grannar från Schweiz upp på vår ställplats.Det hade vi verkligen inte räknat med!
Och sist men absolut inte minst: Urs föräldrar har också varit här och tillbringat några dagar i vår stuga.
Det gläder oss verkligen att vår ställplats blir allt mer känd. Vi hoppas förstås att våra gäster trivs hos oss och gärna kommer tillbaka. Och lika mycket ser vi fram emot att med tiden få välkomna fler och fler människor till vår stuga i vackra Jämtland.
Säsongsavslutning i Kaffestugan
Även i Kaffestugan har vi fått välkomna många välbekanta ansikten och många nya gäster under augusti. Måndagarna har dock gått betydligt trögare mot slutet av säsongen.
Därför funderar vi på att nästa år bara ha öppet på måndagar under juli och sedan återgå till bara söndagar även under augusti. Vi får se vad det blir av den saken.
Två fasader klara!
Runt gården har det förstås också arbetats flitigt.
Våra två fasader är äntligen färdigmålade – och vi måste erkänna: det gör faktiskt stor skillnad! Huset ser genast mycket fräschare och mer välskött ut.
En fasad återstår fortfarande. Den tar vi tag i nästa år. En sak i taget – vi vill ju trots allt inte riskera att bli arbetslösa.
Våra getter och konsten att varva ner
För våra sex getter har vi stängslat in nya betesområden allt eftersom, så att de kan ägna sig åt sin högt älskade sly.
Eftersom damerna är ganska lättskrämda på den sida som vetter mot vägen har vi under de senaste veckorna tillbringat en hel del tid tillsammans med dem ute i hagen. Man kan se det på olika sätt. Å ena sidan har vi förstås förlorat en del arbetstid som vi hade kunnat använda till annat. Å andra sidan har vi blivit tvungna att sakta ner lite och helt enkelt sätta oss ner en stund. Och ärligt talat: Vi tycker faktiskt att det har varit ganska avkopplande.
Vi har i alla fall njutit av tiden tillsammans med våra roliga damer – även om de ser till att hålla oss på tå.
Getterna på rymmen
En måndagsmorgon som vi sent kommer att glömma:
Några av våra getter upptäckte att man tydligen kan promenera genom hönshålet i stängslet. Ja, ni läste rätt: genom hönshålet! Patricia försökte förstås fösa tillbaka rymlingarna. Det gick för det första inte särskilt bra och för det andra tog Alva tillfället i akt att göra ännu en liten utflykt – den här gången till kohagen. Självklart befann sig korna precis på den sidan av hagen just då. Och självklart tyckte de att den plötsligt uppdykande, bräkande geten var väldigt spännande. Kor rusade nyfiket och upphetsat runt Alva, vilket i sin tur skrämde henne rejält. Och vad gör en get när den blir rädd? Den flyr. Patricia hade inte en chans att fånga in Madame på egen hand. Som tur var befann sig våra kära tidigare grannar fortfarande på ställplatsen just då och de hjälpte genast till.
Tillsammans lyckades vi få tillbaka Alva, under nyfikna blickar från hela kobesättningen. Korna tyckte uppenbarligen att det hela var minst lika intressant som vi gjorde. Eftersom de stora djuren trots allt var lite väl läskiga för Alva kom hon till slut till och med frivilligt tillbaka tillsammans med Patricia i koppel. Puh!
Under en kort stund hade Patricia redan börjat formulera en annons om försäljning av getterna på Facebook. Men ingen fara: Självklart älskar vi våra små gettokor och självklart får de stanna här länge till.
Och till våra hjälpare vill vi säga ett extra varmt tack! Ni var fantastiska!
Lite mer plats för alla
Under tiden har vi öppnat upp hela stängslet till hönsgården och getterna får numera även använda det området. På så sätt har vi kunnat skapa fler matplatser och se till att alla getter – oavsett rangordning – alltid har tillgång till färskt hö.
För våra hönor letar vi fortfarande efter en bra lösning. De ska få tillbaka ett eget uteområde där de kan vara ifred från getterna.
Självklart kan alla djuren fortfarande använda den stora, inhägnade beteshagen när de vill. Men en lugn, getfri tillflyktsplats för hönorna ska definitivt finnas även i framtiden.
Våra kor får förstås inte heller glömmas bort
I oktober har vi redan bokat in nästa pedikyr.
Och även runt foderhäcken har vi gjort en insats. Marken har förstärkts med vägduk och grovt grus, så att våra kor framöver kan komma till maten med torra fötter.
Just nu är marken hos oss rejält vattenmättad efter allt regn. På betesmarkerna fördelar sig vattnet som tur är ganska bra och marken hinner också torka upp lite mellan varven. Runt foderhäcken ser det däremot annorlunda ut. Med många djur och ständig aktivitet blev det där till slut rena rama träskmarken.
Men det hör nu lyckligtvis till det förflutna – och vi är väldigt glada att vi fick ordning på det.
Och annars då?
Även på många andra håll runt gården har små projekt fortsatt, blivit färdiga eller, helt i förbifarten, gett upphov till nya projekt.
Så tråkigt lär vi knappast få det under de kommande månaderna heller.
Trots det ser vi nu fram emot en lite lugnare september. Kanske bjuder hösten på några soliga och varma dagar. Och kanske lyckas vi då få se vårt första norrsken för den här säsongen över Strömgården 1884.
Vi låter oss överraskas.
Vi önskar er en underbar, färgsprakande och kanske till och med lite magisk höst.
Och vem vet – kanske ses vi snart igen på Strömgården 1884.
Varma hälsningar
Patricia och Urs